Tänkte mest skriva lite, för att jag vill minnas hur det här känns.
Förut, jag kan inte riktigt säga när det började eller riktigt när det slutade. Men jag vet vad som hände med mig. Under dom åren jag drack mig full, varje helg. (och då menar jag verkligen varje helg)
Vad var orsaken undrar jag nu. Visst under vissa perioder hade jag jävligt kul, men många fler gånger hade jag snefyllor på snefyllor. Alltid var det bråk, gråt och andra känslor, både från mig själv och andra. Jag har absolut inte varit någon ängel under dessa år, alltid varit osäker och tagit till alkoholen. Som också gör mig ännu osäkrare. Och ångesten varje "dagen efter" är inte att tala om! Jag har under mina 20 år aldrig mått så dåligt som jag gjorde dagligen under en tid när jag drack som mest, när jag längtade till alkoholen skulle spridas i hela kroppen. Och jag gång på gång straffade mig själv, eftersom att ångesten över allt bara blev värre med natten och dagen efter.
Vändningen kom, eller hur jag ska säga det när jag bestämde mig för att ta körkort. När jag verkligen pluggade hela tiden till det. Jag tror även att det var därför jag bestämde mig för att ta körkortet, för att jag visste att mitt liv behövde en ändring. Att jag inte längre klarade av den smärtan jag hade i kroppen varje söndag, att allt gjorde så ont. Vissa gånger kändes det som att jag skulle gå sönder.
Nutid, mår jag så grymt bra. Jag har aldrig den ångesten jag hade då. Det är klart att vissa dagar känns det som att hela livet ska rasa. Fast så känns det nog för alla någon gång, tror jag? Min kropp mår bra varje dag, det känns inte som att jag ska falla i tusen olika bitar längre. Jag vet vilka som är mina riktiga vänner, inte "helgkompisar". Jag har världens bästa familj. Livet älskar mig och jag älskar livet! Allt känns inte lika svårt att ta sig igenom längre, jag vet att jag är så stark att jag klarar av att ta mig igenom saker, utan att dricka.
Det är klart att jag inte har slutat dricka helt. Jag tycker fortfarande att det är himla gott att ta en cider, lite vin eller så. Och även om jag försöker bli "full", så går det inte.
Senaste gången jag var full var på nyår, mitt liv blev knas igen, kändes som jag hamnade på ruta ett. Jag låg och grät i flera timmar när vi kom hem, av vilken anledning? Andra "dagen efter" dagar så bara spyr jag, så jävla mycket också. Det måste väl vara ett tecken på att kroppen inte vill ha skiten i sig?!
Nej, nog mår jag så mycket bättre utan alkohol i stora mängder. Men vem hade trott för ett par år sedan att jag skulle känna såhär idag? Ingen, allra minst jag!
