hvestin

att det ska ljugas hela tiden, vad matt jag blir.
man lär ljuga om att man druckit/varit nykter, man ljuger om att man har ett förhållande/inte förhållande, man ljuger om vad man gjort och inte gjort. man ljuger om att man kommit över en person/inte kommit över, fast det egentligen inte är så..
jag förstår inte meningen med att inte kunna tala sanning? varför hålla på och ljuga? gillar ni att såra folk eller vad fan är felet?


idag har jag gått runt och funderat på alla som har ett förhållande, hur dom står ut och hur dom kan ha hittat någon som dom går så bra ihop med.
jag har kommit fram till att jag inte vill ha något förhållande, jag vill inte vara bunden till en annan människa och framför allt så vill jag inte höra från den personen "du har aldrig tid med mig", "kan du inte vara själv med mig idag så vi kan titta på film och ha det mysigt", "måste du alltid vara med dina vänner".. tanken av att någon skulle ställa dom kraven på mig gör mig spysjuk. jag vill inte ha något jävla trams förhållande där det ska tofflas och mysas hela tiden, det går bara inte för sig. 
man ska först och främst tänka på sin familj, sina vänner, intressen och liknande. & i sista hand kommer kärleken, det bara är så. men det är då fan ingen som förstår det! ;)
tur jag vet hur det ska vara iaf, och jag ska inte ha ett förhållande förens någon bevisar motsatsen till det jag just skrivit.


och så finns det ju en jävla människa som inte gör mig riktigt klok, fram och tillbaka fram och tillbaka. börjar tröttna ur på det här velandet nu. men det är väl bara att stå ut.