hvestin

har så extremt mycket i mitt huvud nu, som jag helt klart skulle kunna skriva..
eller rättare sagt behöva skriva, just för att skriva av mig.
men jag vet att vissa utav personerna det rör förmodligen läser det här!
vilket gör att jag lämnar vissa detaljer utanför...

men är jag redo för det här?
jag vet att jag gjort fel, jag vet.
och jag förstår inte varför jag utsätter hn för något som jag själv varit med om. och mått så fruktansvärt dåligt över. i så många år. samtidigt så är det inte bara mitt fel.
det är ju trots allt inte jag som är bunden till en människa. utan du!
det känns så bra, fast ändå så fel.
du är ju trots allt en människa som betyder sjukt mycket för mig, som den vännen du är till mig.
vi står stadigt, för vi vet vart vi har varandra. jag avslutar det så!

sen är det ju det här med .
älskar att umgås, älskar allt. det är så simpelt och lätt!
jag blir glad av närheten och vet att det är en äkta vän.
som om vi vore "lite in love", fast vi inte är det.
känns jobbigt bara att det ska börja blandas in "svartsjuka" eller vad man ska kalla det.
är absolut inte så jag vill ha det. jag vill ha det så som vi haft dom senaste veckorna.
vi är som vi är, bara vara vi och att det räcker så.
jag vill fortfarande göra vad jag vill, utan dom konstiga frågorna.
samtidigt vill jag inte att det ska förändras. det är ju underbart att ha dig vid min sida!

jag får helt enkelt ta det som det kommer. det blir ju trots allt alltid bra.

nu ska jag hur som helst gör mig klar för jobb igen. :)
och ska även säga hej då till min favorit niklas som flyttar på torsdag...
känns jävligt jobbigt och tomt redan nu!
men jag önskar dig lycka till så ses vi snart igen. ♥

vi hörs friendisar. :*


bada sig lite.

allt hopp och alla drömmar, jag lägger bort allt jag kämpat och byggt upp. jag bryts ner mer och mer och jag tillåter det.
idag tänker jag ge upp. tänker gråta flodvis med tårar, sakna, ha ångest, inte prata när jag väl behöver. idag kryper jag ner i mig själv och stannar kvar. bara en kort stund, bara för att må dåligt och känna den där känslan som besöker mig rätt ofta. ångesten.
jag tänker lyssna på alla gamla låtar som jag setat och gråtit till när jag mått som sämst, idag tänker jag plocka fram alla dessa gamla kort och minnen som jag gömt undan just för att jag inte ska behöva komma ihåg.
idag är jag den människan jag var för ett tag sen. tom. rädd. arg. besvikan. svag.
jag ska göra allt dåligt idag.
och det är bara för att jag kan!

men imorgon tänker jag vara tillbaka igen, som den starka människa jag lyckats blivit bara för att jag tror att jag kan lyckas. med allt hopp, alla drömmar och all glädje jag har inom mig! imorgon kommer jag älska livet, precis som igår.


ta mig endast för den jag är, för det blir inte bättre än så här!

men samtidigt så mår jag så bra också.
det rätta i mina ögon är att alltid ha något att göra och att inte tänka så mycket.

nu ska jag krypa ner i elins säng och titta på lite tv.
känns bra att du är tillbaka!

har inte bloggat på en hundra år känns det som, men internet här hemma funkar inte alls som det ska.
och nu när det väl fungerar så kände jag för att blogga endast för min egen skull.

bara skriva av sig utan att tänka på hur det står eller vad det står, bara låta tankarna rulla på!
jag vet att det inte är många som läser min blogg längre, vilket är så skönt när man har en sån dag som jag har idag. en dag med mina innersta tankar och ångesten över allt, verkligen allt.

dagarna på classic var helt otroliga måste jag säga, men sen då när man ska säga hej då till dom där vännerna som man verkligen trivs så bra med... ja då säger man hej då och tankarna rullar: syns vi om någon månad? ett halv år? eller är det ett helt år tills vi syns igen? eller ännu längre? 
jag hatar ordet hej då, jag hatar att ge den där sista kramen till personer som man vill ha vid sin sida jämt. inte 40 mil bort!

i lördags så var jag, marita, daniel och tobias hemma hos tobias och drack lite vilket fick mig att tänka på varför man jämt ska dricka sig så där skit full... vi lagade god mat, såg på film, pratade, drack och hade det trevligt! inga urspårningar, utan bara det här lugna som borde inträffa mer!
dagen efter låg vi och såg på film hela dagen.
även trulsa, emma och larvar var med.

då började jag tänka på vad det var som hände mellan mig och trulsa, varför skulle vi sluta umgås? varför skulle det bli så iskallt mellan oss för? av vilken anledning liksom.
jag har sagt det förr och jag säger det igen, trulsa är nog den människa som jag aldrig kommer att klara mig utan. hon är den mest fantastiska människa jag känner! när jag träffar henne nu för tiden så är det inte så att jag saknar tiden vi hade (eller det gör jag ju också) men nu är det mer som att jag verkligen uppskattar tiden då vi umgicks som mest. men det jag är mest tacksam över är att jag har just henne som min vän!
tack räkan för att du gjorde som du gjorde. ;)
alla behöver vi en vän som just trulsa.
hon är inte för nära och drar ur en sakerna man vill säga, hon är på avstånd och väntar tills man själv berättar det, då hon vet att man har valt det själv och hon kan vara till det största stödet för en!
hur mycket vi umgås eller inte spelar mig ingen roll för mig, jag vet ändå vart jag har henne dag som natt.

läste även på några bloggar nyss om hur dom städade ur sina gamla flick rum för att flytta hem ifrån.
tänk att jag kunde bli så avundsjuk på att få städa ur ett rum.. men sanningen är ju den att jag aldrig fick mitt flick rum som jag kunde städa ur när jag blev stor nog för att flytta från mina föräldrar. jag minns inte ens att mina föräldrar har levt tillsammans?! att dom trots allt har haft ett "svensson liv", med hus, bil och barn.
det enda jag minns är alla bråk. jag vet fortfarande inte om jag är glad eller ledsen över att jag inte minns att dom trots allt hade ett liv ihop!
för hade dom levt tillsammans idag, då hade jag aldrig levt det liv jag lever nu som jag trots alla motgångar är glad över!

jag är inte det där barnet som fick bo i ett stort hus tillsammans med mina föräldrar, hel syskon, en hund som kom och hälsade på en när man kom hem, en katt som låg i soffan på kvällarna eller en kanin som skulle ha mat.
jag är det barnet som fick bo i lägenhet med min mamma och i det stora huset tillsammans med min pappa för ett tag. innan jag fick flytta vidare, då jag fick bo i det lilla huset, med en låtsas pappa, en lillebror, en katt, en kanin och tre hästar, mitt liv i helvetet som jag skulle kallat det!
antalet gånger jag flyttat sen då mamma träffade min brors pappa kan jag inte räkna på två händer. förut brydde jag mig och mådde dåligt över allt som hänt. nu är jag glad och lycklig över att jag lever som jag gör!
jag har min mamma som jag bor tillsammans med, jag har min pappa som jag inte pratar med, jag har min bror, jag har mitt förflutna som jag inte alls är stolt över, jag har min framtid som jag vet att jag kommer vara stolt över och framför allt jag har mina vänner! 
jag har allt man kan önska sig, det har vi alla. bara vi låtar oss själva vara svaga och må dåligt.. men någon gång blir det alltid bra igen och då inser vi vad vi faktiskt har framför oss!

från och med nu ska jag tänka lite mer på vad jag faktiskt vill göra med mitt liv och med mig själv!
resten, det tar jag en annan dag.

jag vet inte vad det är som händer längre.
att jag inte ens orkar resa mig upp ur sängen för att gå till min praktik plats, eller ringa ett enkelt samtal till vårdcentralen. jag orkar inte ens höra av mig till folk, men det enda jag vill är att ha mina vänner i min närhet hela tiden!
jag orkar inte ens kämpa för att hålla humöret uppe, jag gav upp för längesen!
min egna berg- och dal bana dalar bara mer och mer..

å när jag tittar på min otroligt vackra hund så känner jag bara hur jag vill berätta hur mycket jag älskar han, men det går ju inte! tänka sig att man kan uppskatta min finas glädje så oerhört mycket. undra vad jag skulle göra utan han? hans närvaro är något jag aldrig vill förlora!
du är mitt allt, hjärtat!
& älska dig ska jag för alltid göra!
♥



nu ska jag gå ut och gå och rensa huvudet lite, om det hjälper!

känns som att jag håller på att dra mig in det gamla, som jag faktiskt lämnade en gång.
anledningen att jag lämnade det var just på grund av vännerna som du har!

hela min värld håller på att rasa känns det som.
och det är för att jag vet inte vart jag har mig själv längre, eller vad jag håller på med.

känns som att jag behöver ta tag i mig själv och åka här ifrån, samla tankarna och faktiskt bestämma vad jag vill.
för såhär kan jag inte ha det!

känns som att jag går och balanserar på en planka och minsta lilla steg jag tar fel kan göra så att jag ramlar ner.




nej nu ska jag inte fundera nå mer utan jag ska försöka plugga som bara den och längta efter att min mamma ska komma hem!! åh vad jag älskar henne.

love of my life om man säger så ♥


jag vet hur det känns när broarna till tryggheten bränns!
visst finns det dagar som jag kan låtsas som allt var som förut

då var min fin finaste älskling borta, ännu en gång... :(
hela dagen är förstörd och ja, näst in till flera månader framåt!
kommer ju bara springa och kolla på mitt ärr som jag kommer få, eller har redan. ;/
jaja, är väl bara att inse att det inte funkar. nu kan jag lika gärna bli brun hårig också, ungefär samma sak.
B L Ä!

slutar snart iaf så då ska jag hem och ta en spring tur med evelina, skönt! tur någon kan få mig på lite bättre humör. nu ska jag hjälpa mina finisar med uf igen.
hejdå!

jag har tänkt på framtiden.
vad kommer att hända när jag slutat skolan? kommer jag bo kvar här eller lämna allt som byggts upp under alla dessa år? vad vill jag göra med min framtid? 
SKA JAG SATSA STENHÅRT PÅ FRAMTIDEN ELLER BARA LÅTA DET BLI SOM DET BLIR,
den är ju ändå här nästa sekund, minut, timme, dag, månad och år.


jag har tänkt på min mamma och pappa.
även alla gånger jag sagt att det är så dåligt mellan oss så har jag alltid älskat dom.
jag kommer alltid att älska dom högst av allt på denna jord. vad vi nu än varit med om, bråkat och inte pratat på evigheter så är dom ju trots allt mina föräldrar.
jag har aldrig någonsin visat för min mamma hur mycket jag verkligen uppskattar och älskar henne. men nu är jag så mamma kär att jag vill börja gråta när jag åker ifrån henne, jag vill att hon ska vara med mig överallt, allt för att hon ska veta hur mycket jag verkligen älskar henne.
pappa däremot, vi träffas inte så ofta. vi bråkar minst en gång när vi väl träffas och blir lite små sura. och även fast jag aldrig säger att jag älskar han så är det ju klart att jag gör det. det vet han nog innerst inne också. vi är nog inte gjorda för att fungera ihop tror jag. men även om han är långt borta och vi träffas sällan så älskar jag han exakt lika mycket som mamma.



jag har tänkt på mina vänner
alla dessa nya och även gamla. vad är oddsen på att man tror man förlorat dom underbaraste vännerna genom åren och så får man nya som faktiskt varken ljuger eller förstör, som är mycket bättre? det undrar jag det.. ska inte dra alla dom gamla goingarna över samma linje, men en del kan ju hoppa upp och ta sig någonstans.



jag har tänkt på alla gamla förhållanden
hahaha tro det eller ej men det har jag. måste säga det att den dagen jag hittar en vettig jävel, då ska jag nog börja tro på gud eller liknande. alltså, vad tänkte jag med?! den ena värre än den andra va fan. eller ja, dom senaste har ju varit "så kossor lär sig flyga vidrigt" förhållande. men, man lär sig av sina misstag å det är jag så lycklig över nu. det första var ju trots allt på åtta månader och ja, vi var små och vi var nog mer som kompisar, även fast jag var dööö kär i han trodde jag då. ;) det andra var väl på en två-tre månader och jag var nog kär i att han var så "cool" då och inte i han. eller haha, vad vet jag! jag "gjorde slut" på telefon och sen sa jag och hans bästa kompis att vi var på väg att bli tillsammans. så dum har jag varit!! fast nu efteråt skrattar jag åt vilken jag idiot jag var. mitt tredje förhållande var med en människa som jag inte ens vill nämna namnet på. han skulle jag kunna ha dött för, vilken idiot jag var!! vi bodde tillsammans ett tag hos min mamma. jag tog tillbaka han gång på gång efter att han varit otrogen, kallat mig dom allra märkligaste sakerna, sagt att han skulle döda mig och sånt där. kär upp till öronen kallas det va? :o nu efter en ungefär sådär 4 år så vet jag verkligen att jag inte vill ha med människan att göra. bättre sent än aldrig om man säger så! :) å så det fjärde "förhållandet", hm ja.. det var med en riktigt konstig människa. fast dom tre månaderna var rätt bra. fast nu när jag skrev det så kom jag på att dom var ju faktiskt rätt sämst.
i vilket fall som helst så är det ju rätt jätte skönt att vara av med dom!