hvestin

har inte bloggat på en hundra år känns det som, men internet här hemma funkar inte alls som det ska.
och nu när det väl fungerar så kände jag för att blogga endast för min egen skull.

bara skriva av sig utan att tänka på hur det står eller vad det står, bara låta tankarna rulla på!
jag vet att det inte är många som läser min blogg längre, vilket är så skönt när man har en sån dag som jag har idag. en dag med mina innersta tankar och ångesten över allt, verkligen allt.

dagarna på classic var helt otroliga måste jag säga, men sen då när man ska säga hej då till dom där vännerna som man verkligen trivs så bra med... ja då säger man hej då och tankarna rullar: syns vi om någon månad? ett halv år? eller är det ett helt år tills vi syns igen? eller ännu längre? 
jag hatar ordet hej då, jag hatar att ge den där sista kramen till personer som man vill ha vid sin sida jämt. inte 40 mil bort!

i lördags så var jag, marita, daniel och tobias hemma hos tobias och drack lite vilket fick mig att tänka på varför man jämt ska dricka sig så där skit full... vi lagade god mat, såg på film, pratade, drack och hade det trevligt! inga urspårningar, utan bara det här lugna som borde inträffa mer!
dagen efter låg vi och såg på film hela dagen.
även trulsa, emma och larvar var med.

då började jag tänka på vad det var som hände mellan mig och trulsa, varför skulle vi sluta umgås? varför skulle det bli så iskallt mellan oss för? av vilken anledning liksom.
jag har sagt det förr och jag säger det igen, trulsa är nog den människa som jag aldrig kommer att klara mig utan. hon är den mest fantastiska människa jag känner! när jag träffar henne nu för tiden så är det inte så att jag saknar tiden vi hade (eller det gör jag ju också) men nu är det mer som att jag verkligen uppskattar tiden då vi umgicks som mest. men det jag är mest tacksam över är att jag har just henne som min vän!
tack räkan för att du gjorde som du gjorde. ;)
alla behöver vi en vän som just trulsa.
hon är inte för nära och drar ur en sakerna man vill säga, hon är på avstånd och väntar tills man själv berättar det, då hon vet att man har valt det själv och hon kan vara till det största stödet för en!
hur mycket vi umgås eller inte spelar mig ingen roll för mig, jag vet ändå vart jag har henne dag som natt.

läste även på några bloggar nyss om hur dom städade ur sina gamla flick rum för att flytta hem ifrån.
tänk att jag kunde bli så avundsjuk på att få städa ur ett rum.. men sanningen är ju den att jag aldrig fick mitt flick rum som jag kunde städa ur när jag blev stor nog för att flytta från mina föräldrar. jag minns inte ens att mina föräldrar har levt tillsammans?! att dom trots allt har haft ett "svensson liv", med hus, bil och barn.
det enda jag minns är alla bråk. jag vet fortfarande inte om jag är glad eller ledsen över att jag inte minns att dom trots allt hade ett liv ihop!
för hade dom levt tillsammans idag, då hade jag aldrig levt det liv jag lever nu som jag trots alla motgångar är glad över!

jag är inte det där barnet som fick bo i ett stort hus tillsammans med mina föräldrar, hel syskon, en hund som kom och hälsade på en när man kom hem, en katt som låg i soffan på kvällarna eller en kanin som skulle ha mat.
jag är det barnet som fick bo i lägenhet med min mamma och i det stora huset tillsammans med min pappa för ett tag. innan jag fick flytta vidare, då jag fick bo i det lilla huset, med en låtsas pappa, en lillebror, en katt, en kanin och tre hästar, mitt liv i helvetet som jag skulle kallat det!
antalet gånger jag flyttat sen då mamma träffade min brors pappa kan jag inte räkna på två händer. förut brydde jag mig och mådde dåligt över allt som hänt. nu är jag glad och lycklig över att jag lever som jag gör!
jag har min mamma som jag bor tillsammans med, jag har min pappa som jag inte pratar med, jag har min bror, jag har mitt förflutna som jag inte alls är stolt över, jag har min framtid som jag vet att jag kommer vara stolt över och framför allt jag har mina vänner! 
jag har allt man kan önska sig, det har vi alla. bara vi låtar oss själva vara svaga och må dåligt.. men någon gång blir det alltid bra igen och då inser vi vad vi faktiskt har framför oss!

från och med nu ska jag tänka lite mer på vad jag faktiskt vill göra med mitt liv och med mig själv!
resten, det tar jag en annan dag.