hvestin

vem bestämde uttrycket "tiden läker alla sår"? och vem säger att det faktiskt är sant, att tiden läker alla sår?

klart att ju längre tid det går, ju mindre tänker man på det. men vissa saker glömmer man faktiskt aldrig! dom finns kvar där, som små ärr som aldrig försvinner. alla har vi våra grejer som faktiskt gör ont i hela kroppen när man tänker på det. kanske inte en rädsla nu mera, men att det har varit en rädsla och nu övergått till ett "ärr" som man aldrig någonsin kommer glömma.

 

igår kom mitt "förut" ikapp mig ännu en gång och gör så att jag just idag inte kan sluta tänka på allt som varit.

 

vem förtjänar att tryckas ner psykiskt? är det någon oskriven lag att vissa ska träffa dom här människorna som man så gärna vill vara med och kämpar för tills kroppen inte orkar mer? och att man inte ger upp när den människan tar till det fysiska våldet? vad är det som gör att man stannar kvar vid den människan?

jag själv undrar än idag vad det var som fick mig att stanna. varför lämnade jag inte bara den där människan när den psykiska misshandeln gick över till att bli upptryckt mot en dörr, en vägg eller en bil för att sedan fortsätta till stryptag, mordhot och slag. var det att du alltid kom tillbaka gråtandes under fyllan och sa att det inte var meningen och att du inte visste varför du gjorde så, som gjorde att jag tog tillbaka dig varje jävla gång?

jag gjorde som många andra då, tog på mig ansvaret att det kanske var mitt fel att den här människan mådde så dåligt och därför gjorde mig illa.

idag vet jag att det är fel tänkt av mig.

det var faktiskt inte mitt fel att du hotade mig till livet.

 

och jag kommer aldrig glömma vad jag var med om då.

vissa säger att ingenting är ett misstag, utan mer som en läxa i livet.

men jag säger: för mig är du ett misstag. du hade varit en läxa i livet, om det inte hade pågått så länge.